Sebastian Avindell krönikör [her]cules iamherculeswoman

Det är en lång väg*

Du är inte lagom. Du är fantastisk.

Kanske ligger det i vår natur, på något vis inprogrammerat i våra gener. Vi är ju, trots allt, svenskar. Uppfödda i en rätt mörk och karg miljö. Och genom århundradena har vi liksom lärt oss att vi inte ska tro för mycket om oss själva. Kalla det jantelag‌ eller svenskt vemod‌, kalla det vad du vill, men vi har långsamt transformerats till landet lagom‌. Där alla ska hålla sig inom ramen, ingen ska sticka ut åt något håll. Var inte för duktig, var inte för dålig utan var där precis i mitten. Så länge du inte sticker ut så är allt okej. Jag vet inte riktigt. Men det här skapar en osäkerhet i oss alla. Vilket ben ska man stå på? Ska man nöja sig med lagom? Får man vara bra?

Oavsett ursprung så skapar det här ett problem för många av oss. För, någonstans inombords vill vi inte vara lagom‌. Vi vill vara något mer. Och när denna inre drivkraft krockar med lagomet, vad händer då? Vi blir aldrig nöjda. Istället verkar det som om vi konstant vandrar runt och är missnöjda med oss själva. Inget är riktigt bra. Jobbet är okej, inte mer. Huset eller lägenheten vi bor i är för all del fin, men det finns ju andra hus som är finare. Och bilen som står i garaget är visserligen fin, men varför står där inte en sprillans ny Tesla‌ för? Missnöjda skruvar vi på oss. Kan man aldrig få vara nöjd? När ska man nå den där toppen, när ska man sluta vara lagom?

Det här spiller tyvärr många gånger över i vår träning. För, inte heller där är vi riktigt nöjda med det vi gör. Visst är bicepsen stora, men varför är dom inte större för? Och var är det där åttapacket på magen som alla andra har? Frustrerat tränar vi vidare, men då med mer uppgivenhet än med glädje för det vi gör. Känner oss alldeles förträffligt lagom.

Kärnan till problemet är att vi glömmer bort var vi startade, både vad gäller vår träning men också ute i det verkliga livet. Spola tillbaka din verklighet tio år – hade inte du då varit rätt nöjd med den bil och det boende du idag har? Svaret på den frågan är troligen jo, inte sant? Detsamma vad gäller dina muskler – om du för tio år sedan sett någon som du ser ut idag, då törs jag sätta en slant på att du hade tyckt den personen såg alldeles strålande ut. Precis som du faktiskt gör nu, fast du inte ser det själv. Du är så långt ifrån lagom det går att komma.

Vi blir så fartblinda av att ständigt jaga nya mål och resultat att vi glömmer bort vad vi faktiskt åstadkommit på vägen. Alla de fantastiska små framsteg som har gjort att vi är där vi är idag, dom glömmer vi. Sorterar bort. Missförstå mig nu rätt, att vara driven och sträva efter saker är en bra egenskap. Men inte om det sker på bekostnad av vår glädje. Om det blir som så att målet är allt som betyder något, då missar vi ju hela resan? Och den största delen av vårt liv är ju just resan. Ska det vara som så att vi ständigt går runt och är lite missnöjda med allt vi tar oss för i livet, ända tills dess att vi dör? Jag vet inte vad ni tycker, men personligen tycker jag det låter hemskt tråkigt. Det om något låter lagom.

I träning och i livet måste vi allihopa, ja du också, bli bättre på att stanna upp. Känna glädje för det vi uppnår, inte bara tänka att “Okej, då var det gjort. Vad är nästa grej‌?”. För då missar vi ju typ… livet. Inte sant? Inget av allt det vi gör är ett hundrameterslopp. Istället är det en vandring på flera tusen mil. Och om vi då bara mäter vår framgång i de senaste tio meterna, ja klart det kan kännas futtigt då. Men om vi istället gör som så att vi stannar upp helt. Ser oss över axeln och faktiskt tänker på alla de hundratals mil vi avverkat för att vara där vi är idag, då blir ju allt snabbt väldigt annorlunda, inte sant? Då är ingen av oss på något vis lagom.

Så, känner du dig ofta missnöjd? Tycker att du inte kommit någonstans i livet. Upplever att träningen står still och inte ger något. Gör mig då den här tjänsten. Ta ett djupt andetag. Stanna upp. Vänd dig om och beskåda alla dom fantastiska saker du gjort för att ta dig dit där du står idag. Lev i varje sekund, njut av varje framsteg! Det är ju det som är livet – resan. Inte målet. Du är inte lagom. Du är fantastisk. Glöm inte det.

Mer rörelseglädje åt folket!

*Ingår i serien “Best of Avindells” – vilket är en återpublicering av tidigare utgivna krönikor.

Sebastian Avindell krönikör [her]cules iamherculeswoman

Sebastian Avindell

Sveriges i särklass starkaste författare och tillika poddvärd för Chalk:Talk, Sveriges största & bästa podcast om CrossFit.

Det senaste

Stanna inte här!

Mer att läsa

Som den ljuvaste musik*

Hur rätt musik, vid rätt tillfälle, kan ta din träning till nya höjder. Åtminstone i teorin. Musik. En sådan fantastisk sak. Att sammansatta ljud
Sebastian Avindell krönikör [her]cules iamherculeswoman

Svett, stål och magnesium*

I gymmet är alla välkomna. Jag vet inte hur du känner men jag älskar allt som har med ett gym att göra. Slammer av
Sebastian Avindell krönikör [her]cules iamherculeswoman

När livet går för fort*

Vi får bara åka på livets motorväg en gång. Och då är det jäkligt dumt att ständigt öka farten så att vi till slut
Sebastian Avindell krönikör [her]cules iamherculeswoman

Vi använder cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig.
Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?