Ellinor Hök Krönikör [her]cules Iamherculeswoman

Ska du äta sådär mycket?

Min kollega tittar med stora ögon på min matlåda när jag dukar upp en festmåltid i det trånga personalrummet som osar halvfabrikat och micrad fisk. Mitt stora libabröd som svämmar över kanterna på den lilla nötta Ikeatallriken som ser ut som något från ett dockskåp i jämförelse med brödet. Micron plingar till och jag hämtar min kycklingkebab som åtminstone nästan döljer den kvalmiga lukten som ligger som en dimma i rummet. Jag känner hur en betydligt mer angenäm doft av grillat fyller mina näsborrar när jag lägger ut kycklingen över brödet och toppar med ett berg av grönsaker som blev över från middagen igår. Imorse lyckades jag till och med köra tyngre i knäböjen än jag gjort på flera månader, jag är nöjd med starten på dagen och hungern är påtaglig. Ytterligare en micro ljuder och kollegan reser sig och går med släpande steg för att hämta sin Billys. När hon kommer tillbaka och klipper upp förpackningen för att äta direkt ur den har jag hällt på kebabsås och vikt ihop mitt Liba till en gigantisk wrap. Jag sätter tänderna i mästerverket och tar min första tugga.

”- Med gud vad mycket du äter, jag skulle aldrig kunna jobba efter en så stor lunch.”

Panpizzakollegan slänger ur sig kommentaren mellan tuggorna med gaffeln i ena handen och telefonen i den andra. Jag tänker på Ellinor 18 år som hade blivit avskräckt av en sån kommentar och inte vågat ta med sig en stor lunch igen. Tänker på de yngre tjejerna i personalrummet som avvaktande följer vår konversation på avstånd. Jag tänker också på att hennes panpizza med tillhörande stödmackor innehåller betydligt fler kalorier men mycket mindre näring än vad min wrap gör, fast det skulle få plats på en dockskåpstallrik. Men främst tänker jag på hur vi tar oss friheten att kommentera varandras matvanor utan att ha en aning om hur det landar hos mottagaren.

Jag slits emellan mina valmöjligheter. Ska jag ta striden? Hon vet inte att jag dagligen jobbar med att coacha andra till sunda matvanor, att det är en hjärtefråga för mig. Å andra sidan går det emot mina principer att börja argumentera för min matlåda. Jag känner inte för att försöka diskutera eller utbilda kollegan i basic näringslära. Eller för att verbalt attackera ostmackorna heller för den delen, som är bland det godaste jag vet. Det skulle inte landa rätt ändå. Och visst har det funnits stressiga dagar där även jag har haft med mig något halvfabrikat till jobbet. Det här handlar inte om maten i sig, utan obetänksamheten i att ifrågasätta andras preferenser när det kommer till kost. Jag står emot min impuls att säga vad jag tycker, tuggar lugnt färdigt och säger bara:

– ”Jag behöver mycket energi så att jag orkar göra ett bra jobb resten av dagen också.”

Kollegan med panpizzan svarar knappt. Hon har hämtat en latte från kaffemaskinen och knaprar på ett par gamla havrekakor från en burk med kort datum som legat framme i personalrummet hela våren. De unga tjejerna återgår till sina matlådor och prat om helgen. Jag äter upp min libawrap i lugn och ro, låter irritationen rinna av mig. Men en känsla dröjer sig kvar. Oavsett om du äter mycket, lite, nyttigt, onyttigt eller precis vad som helst behöver man väl inte kommentera andras vanor? Det känns som att vi borde ha kommit längre än så.

Kost är ett komplext ämne, och det är individuellt vad som fungerar bäst. Trots att jag jobbar med kostrådgivning skulle jag aldrig lägga mig i vad någon annan borde äta eller inte utan att ha mer bakgrundsinformation, om jag inte blir ombedd såklart. Ibland har jag fått kommentarer om att jag äter nyttigt som om det vore något negativt eller maniskt över det hela. ”Du som är så nyttig, en kanelbulle skadar väl inte, kom ihåg att man måste njuta av livet också”. Äter jag kanelbullen kan det vara ”Oj, du som är så nyttig äter väl inte sånt, blir det ett extra träningspass idag?”. Oavsett om jag fikar eller avstår kan kommentarerna dyka upp. Det är som alltid omöjligt att göra alla nöjda, men det är inte heller min ambition. Själv skulle jag själv aldrig säga ”Oj, panpizza idag igen. Siktar du på vassen i sommar?” eller ”Gud vad lite du äter”, till någon jag knappt känner. Att jag äter som jag gör betyder inte att jag säger till andra att göra detsamma. Jag gör bara det jag själv vet att jag mår bäst av – fyller på med mycket näring och energi och äter mig ordentligt mätt på vanlig mat. Något som tog mig flera år av experimenterande med kosttillskott och alla möjliga förbud och dieter att komma fram till.

Många har en tendens att vilja pracka på sitt sätt att leva, och speciellt sin diet, på andra. De vill frälsa människor runt omkring sig med det som de upplevt fungera för just dem. De som gör så har ofta en väldigt stark tro på sin diet, coach eller sitt träningsupplägg som ”det enda sättet” att uppnå hälsa. Men hälsa är så mycket större än ett kostschema, rätt märke på proteinshaken eller nya trendiga övningar på gymmet. Det handlar om dig. Vad just du mår bra av. För även om du går all in och når din målvikt eller gör PB i varenda övning men uppoffrar socialt liv, familj eller hobbyn som egentligen får ditt hjärta att slå ett extra slag så kommer du ändå inte må bra i längden. Det handlar om helheten. Att det ena inte behöver utesluta det andra. Att vi som så gärna kategoriserar allt i svart och vitt många gånger behöver bli bättre på att se nyanserna i gråskalan istället. Där skymtar man den där åtråvärda balansen. Först när du hittar den hittar du ett hållbart sätt att leva hälsosamt. Vägen dit kan vara allt annat än spikrak men man måste få trampa på sina egna minor längs vägen.

För mig är det precis det där hälsa handlar om. Att hitta rutiner jag trivs med som ändå lämnar utrymme för spontanitet. Att äta mig stark, glad och mätt på bra mat men att också kunna njuta av livet med en påse lösgodis, en hämtpizza eller ett glas vin när andan faller på. Utan påpekanden, pekpinnar eller dåligt samvete.

Så, kan vi inte bara enas om att vi slutar kommentera varandras matvanor? Så länge vi inte säger att det luktar gott, ser fantastiskt ut, ber om receptet eller om ett ett smakprov. Det borde vara en självklarhet.

Ellinor Hök Krönikör [her]cules Iamherculeswoman

Ellinor Hök

Åsiktsfull och levnadsglad PT som vägrar att välja.

Det senaste

Stanna inte här!

Mer att läsa

Som den ljuvaste musik*

Hur rätt musik, vid rätt tillfälle, kan ta din träning till nya höjder. Åtminstone i teorin. Musik. En sådan fantastisk sak. Att sammansatta ljud
Sebastian Avindell krönikör [her]cules iamherculeswoman

Svett, stål och magnesium*

I gymmet är alla välkomna. Jag vet inte hur du känner men jag älskar allt som har med ett gym att göra. Slammer av
Sebastian Avindell krönikör [her]cules iamherculeswoman

När livet går för fort*

Vi får bara åka på livets motorväg en gång. Och då är det jäkligt dumt att ständigt öka farten så att vi till slut
Sebastian Avindell krönikör [her]cules iamherculeswoman

Vi använder cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig.
Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?